Sverige är känt som Mellanmjölkens land. Vi är ett land där alla ska vara lagom. Jantelagen har lärt oss att vi inte ska vara bäst. Därför behöver ingen kämpa, mer än för att passa in. Vi har aldrig vant oss att kämpa för vår överlevnad. Våld är ett i stort sett obekant begrepp för de flesta. När jag växte upp så skämtades det om att ifall någon skulle råka ut för väpnat rån, skulle de bara skruva på sig och undra vad det där (pistolen) var för något. Ytterst få människor har i vuxen ålder varit i slagsmål, i alla fall inte av generation X och senare.

I den generationen har de flesta inte ens gjort lumpen. Där fick man i alla fall träna på att tänka på att man slåss för sitt liv: ”Skjut fort för fan, mitt i. Det är du eller han.” De flesta har haft mat på bordet alla dagar och aldrig fått lägga sig hungriga (såvida de inte varit för bortskämda för att äta det som erbjudits och föräldrarna blivit sura.

Döden är något som händer på hospice. Människor dör inte hemma och många anser att man inte ska ta med barn på begravningar. De ska inte behöva se döda människor. Inte för att man ens gör det på begravningar, för kistorna är ju stängda. Döden är någon märkligt och inte en naturlig slutpunkt för livet.

Vi pratar inte om att människor dör, de kilar vidare, byter planhalva eller flyttar hem till gud. Detta trots att de flesta inte är religiösa (även om alla för att inte provocera någon, tror på något odefinierbart).

Vi har inte ens lärt oss att kämpa för våra livsvillkor. Om vi mister jobbet har vi det ungefär lika bra ändå. Är vi lite hängiga behöver vi inte kämpa oss till jobbet. Har vi svårt för oss i skolan behöver vi inte plugga för alla ska ändå gå gymnasieskola. Och så vidare.

Många ungar, även de som inte är lättlärda tror tex att 30 minuters läxor i veckan är tillräckligt, att allt över ”icke-godkänt” är bra. Skolan är mer intresserad av värdegrund, antimobbning, inkluderande, och lågaffektivt bemötande än att skapa en god studiemiljö och lära ut det man behöver i livet. Jag vet barn som tröttnat på organiserad idrott eftersom de inte får räkna mål eller göra tabeller. Då är det roligare att spela tex FIFA där de kan både vinna och förlora.

Det kan fungera i ett samhälle där det för att passa in krävs att man jobbar och gör rätt för sig, och i ett samhälle där man har en gemensam värdegrund och där skillnaderna mellan människor är små. Då krävs också att det är ett samhälle som inte är under hot, för ingen kan hantera ett hot, vare sig yttre eller inre.

Men det fungerar inte i ett samhälle där en stor minoritet (10% tex) lärt sig att ta för sig, att kämpa för sitt liv eller för sina livsvillkor. Det gäller tex en stor del av de ca 20% som är utlandsfödda, samt många av de som har utländska föräldrar som ställer krav på sina barn. Det gäller också de som tex mobbats, haft missbrukande föräldrar eller är avvikande på något sätt (även om det kanske inte längre får heta avvikande). Så många i Sverige har lärt sig att kämpa.

Det är de vi ser på många framstående positioner i Sverige. De har invandrarbakgrund, är HBTQ+, berättar om sin uppväxt med mödrar som dricker och våldsamma fäder. Många har också sina diagnoser, vilket de inte fick knark eller anpassad skolgång för när de var barn. De har fått kämpa för att nå dit de är. Därför lyckas de.

Många andra har aldrig kämpat och därför känns en hetsig diskussion hotfull. Tänk om någon tar till våld. De har aldrig tagit emot en smäll. Många är mer rädda för vapen hos goda människor än ett samhälle där bara de onda har vapen, förutsatt att de onda inte är så många. De har ju aldrig sett mynningen på ett vapen på nära håll. Samtidigt är man rädd för mörkret, och människor som går bakom dem. Jag tror alla kvinnor varit ”nära att bli våldtagna” när en man förföljt dem. Men denne man har oftast aldrig ens tagit i dem, bara varit för nära. Jag har själv bytt sida av vägen för att inte skrämma kvinnor som gått i samma riktning. Det kanske varit dumt. Det är ju nyttigt att bli rädd ibland och att mentalt göra sig redo att kämpa. Nästa gång ska jag nog fortsätta gå bakom, kanske andas lite tungt och släpa stegen efter mig.

Eller så sätter jag mig på tåget utan att stirra in i en skärm så folk anmäler mig som avvikande.