Bengt Ohlsson skriver en krönika i DN som handlar om olustkänslan när han måste legitimera sig vid incheckning på hotell eller svara på 1000 frågor om blodgivning. Jag håller med honom. Något som i många år höll mig från att ge blod var diskrimineringen av homosexuella. Behövs inte bögarnas blod så behövs inte mitt, var ungefär hur jag tänkte. Men då jag sedan många år gett upp och börjat ge blod så har jag precis som Bengt insett att alla dessa frågor om när man varit utomlands, senast hade en ny sexpartner etc är integritetskränkande.

Jag stör mig över att man behöver kunna styrka sin identitet vid inrikes tågresor eller att det är offentliga uppgifter när någon (eller i alla fall dess bil) passerar in och ut i Stockholm. Jag stör mig också på att man använder personnummer som källa till så många kundklubbar så jag nekar oftast de rabatterna för att slippa ge upp min integritet.

Att staten sen kräver rätten att få läsa min post och kontrollera vad jag gör på Internet är snäppet värre. Varför har vi ingen grundläggande integritet? Varför kräver inget politiskt parti att vi ska få andas, leva och vara utan att det ska kännas som en gammal film från Östtyskland där polisen när som helst kan fråga: ”Papiren bitte”.