Jag var en gång en rätt liten kille på skolgården. Jag sa ingen om en stor kille hoppade på en mindre. Jag var för feg. Men jag är fan inte stolt över det. 

Sveriges utrikespolitik är som när jag var barn. Vi är den lilla killen på skolgården.  Skillnaden är att våra jävla politiker varit stolta över sin feghet sedan andra världskrigets slut. Det har inte upphört än. Neutraliteten, dvs att tillåta att den stora mobbar den lilla är upphöjt till statsreligion. Jag tycker inte neutraliteten är något att vara stolt över. Vi borde alltid ta ställning för det som är rätt.

Vi kan bara dö en gång och personligen dör jag hellre för Europas frihet och för mina barns framtid än av en influensa eller nåt. Därför är jag redo att försvara Sverige med vapen i hand om det krävs.

Låt oss ta ställning mot Putin. Låt oss skicka vapen och annan hjälp till Ukraina. Låt oss inse att annars står vi där själva när den stora killen på skolgården vänder blickarna mot oss. Då dör vi ändå, men en liten bit i taget medan rädslan käkar upp vår frihet. 

Ukrainas kamp är vår kamp. Putin är vår tids Hitler. Det är bara att hoppas att han likt sin idol skjuter sig så ingen annan behöver göra det. Men annars skulle jag gärna göra det.